Har du sett klippet med den humanoida roboten från Boston Dynamics som är ute och går i halkan?

Om inte, ta en stund och titta på det. Det är värt det, jag lovar.

För mig som gammal datavetare är det helt otroligt att se hur snabbt utvecklingen går nu. Det kanske ser roligt ut när den stoiskt halkar omkring i snön, men att lösa problemet med att hålla balansen på ojämn, hal mark i realtid är sannerligen inte enkelt. Det var knappt så att min hjärna klarade det när jag gick från mitt lunchmöte idag.

På 80-talet var schackdatorer något som kittlade fantasin, och ett av de mer kända exempel på artificiell – eller åtminstone problemlösande – ”intelligens”. Idag sitter det långt mer avancerade beslutssystem i flygplan och bilar, men vi tänker inte på det. Inte förrän det manifesteras i en form som vi kan känna igen som mänsklig, eller för den delen ”levande”, reagerar vi.

När jag visat den här videon för folk har många reagerat med att ta roboten i försvar, och bli förbannade på människan som testar roboten. Jag undrar om killen med hockeyklubban inser att han är på god väg att bli ”bad guy” på internet? Medan jag tänkte ”utforskande testning” när jag såg klippet, kunde jag ändå inte låta bli att också känna ”det där var väl onödigt”.

Det här är första gången det slår mig att vi på allvar nu är på väg in i en tid där robotar, och för den delen syntetisk intelligens, kommer att kunna vara lite som att arbeta med vilda djur. En balansgång, där närvaron kan vara farlig, eftersom du inte riktigt vet i alla lägen vad den kan hitta på. De mest framgångsrika exemplen på syntetisk intelligens överraskar oss i nuläget, och vi vet inte alltid varför eller hur slutsatserna dras i systemet. Det ska bli spännande att se när den fasen börjar på allvar, och hur lång period av människans historia den kommer att vara.

Det kommer definitivt att bli ett mer utmanade yrke att arbeta med test, på flera plan. Som om det inte vore nog jobbigt redan!